HIPPMITT

"Ingen föds ond"

2010-08-25T16:04:00.006+02:00

Detta ämne som jag tar upp är ganska känsligt och jag hoppas verkligen att ni tar mitt inlägg på rätt sätt. Meningen med inlägget är att skapa debatt och diskussioner. Så kommentera gärna detta inlägg!

"Ingen föds ond, det är omgivningen som formar människan" brukar man säga. Jag är beredd att hålla med. Såvida "människan" I fråga, är en helt perfekt skapelse utan några neuropsykiatriska funktionshinder, Downs syndrom, eller andra funktionshinder. Men vi leker med tanken att det föds en helt "perfekt" människa...alla fingrar och tår, 37,0 i kroppstemp och fin och fast avföring. Har denna individ samma förutsättningar som vilken människa som helst? HELL NO! Självklart så har du bättre förutsättningar om du föds "rik" med boende, skolgång, jobb hela skiten bäddat från början, än om du föds i tex. Sthlm's södra förorter med supande föräldrar sopiga skolor och knaper ekonomi!

Men på sista tiden så har jag lekt med tanken på hur länge man kan skylla på sin uppväxt? Hur länge kan man säga att "Min pappa slog mig därför är jag såhär" eller "Jag har alltid haft pengar...jag har aldrig behövt kämpa för något"? Hur länge är det ok att ta det som ursäkt? Jag menar, självklart så tvivlar jag inte på att folk mår dåligt över saker i sin uppväxt. En del människor som jag träffat har vart med om saker som tillockmed får mig att undra hur dem kan stå kvar på jorden överhuvud taget! Det är inte det som är grejen.

Men dessa människor som jag träffat har gjort någonting åt det, dem har tagit tag i problemet! Dem har tagit emot den hjälp som erbjuds, dem har tagit emot vård, stöd, och omsorg från sin omgivning. Det betyder kanske inte att dem har läkt helt som människor....men dem gör iaf något som kan få dem att må bättre, även om det bara är lite grann. Så hur länge är det egentligen ok att skylla sitt eget beteende på hur man själv växt upp? Som ni förstår så finns det inget enkelt svar på den frågan. Men enligt min personliga åsikt och mina upplevelser så skyller gärna folk sitt beteende på andra för att själva slippa ta tag i sina egna problem.

"Jag slår min unge för jag vet inget annat", rimmar jävligt illa för mig.I Sverige så har vi en utmärkt fungerande psykvård enligt min uppfattning. Vi har även andra myndigheter som också mer än gärna är villiga att hjälpa till. Det enda dessa myndigheter begär är någon form av motprestation, dvs att du visar att du vill! Det är väl en ganska bra deal eller? Att ett barn som blir slaget, hjärntvättat, osv senare i livet blir en trasig själ kan jag köpa. Men den här "trasiga själen" kommer ju också någon gång i livet troligen att bli erbjuden hjälp? Och då har man ju faktiskt valet att tacka ja? Eller är jag helt ute och cyklar? Jag själv....har aldrig blivit slagen, aldrig haft föräldrar som dricker...däremot så har jag diagnosen A.D.H.D som ni vet, men jag kan liksom inte skylla allt på den längre. Visst jag kan förklara en viss del av mitt beteende med A.D.H.D eftersom det är en sjukdom, och vissa saker är direkta "symptom". Men jag tycker inte att jag längre har rätt att "skylla" på min sjukdom. Jag får all hjälp jag behöver, jag får de mediciner jag behöver, jag är tillochmed berättigad att få någon som kommer hem till mig och städar en gång/vecka om jag skulle vilja det.

Så att skylla sitt beteende på sin uppväxt eller ta det som ursäkt tycker jag är fel. Däremot så kan man ta sin uppväxt som förklaring till sitt beteende. Det är en jävla skillnad, Förstår ni vart jag vill komma? För någon gång i livet så kommer du att få erbjudandet att få må bättre, att få vård, stöd osv. Det är då man har valet att fortsätta må dåligt, eller få chansen att må lite lite bättre!

Solbergaskolan (Från förra bloggen)

2010-08-25T13:29:00.001+02:00

Jag började första klass i solbergaskolan i Hägersten. Året var 1986 och vi var 21 st taggade 6 åringar med rakklippta luggar, utrustade med Musse pigg bokpapper och pennor upp till tänderna. Morsan hade även lyckats komma över ett ashäftigt pennskrin. Ni vet, ett sånt där som man kunde trycka på olika knappar så kom det fram ett sudd på ett ställe och en penna på ett annat. Det var cirka 18 st till som hade sådana i klassen när jag kom dit. Jag och min vän Martin hade även fått varsin skitfin dress från Ellos av våra mammor. Dressarna bestod av en collegetröja med något konstigt tryck som jag än idag inte kan haja var det var, och ett par tillhörande byxor. Hela den här läckra kreationen var hel cerise. (jag undrar om det ens finns någon färg som kallas så längre) . För övrigt så lyckades de också tajma med dressarna så att vi hade på oss dem samtidigt på vårt klassfoto i 2:a klass.

1:a klass gick väl någorlunda bra, förutom att jag inte lyckades komma ihåg att ta hem en enda läxa, vilket också är väldigt svårt att göra om man har tappat bort väskan som det är meningen att man ska bära hem läxan i. Sen så var jag ju den de där ”roliga spillevinken ” som är glad och charmar tjejerna. ”- Men det är positivt, framåt ska man va”. Det tog dem ett år till innan de började märka att det här ”roliga” inte var så himla kul hela tiden, jämt, oavbrutet. Jag hamnade på min första elevvårdskonferens i tvåan eller om det var i trean. Det finns två olika sorters elevvårdskonferenser.

Elevvårdskonferens tidig skolgång: En elevvårdskonferens tidig skolgång går ut på att klassföreståndaren, skolkuratorn, skolsyster och föräldrarna får äran att träffas i ett dunkelt rum någonstans i skolbyggnaden. Och sen med någon sorts hemlig signal som ungdomar än idag inte vet hur den ser ut. Så sätter alla vuxna samtidigt igång att prata i munnen på varandra. Frågor som ”-undrar varför han gör sådär?” och ”-tänk om vi kunde veta hur han tänker” viner över huvudet på eleven i fråga. Mötet brukar oftast sluta med att föräldrarna är osams med varandra, och klassföreståndaren gråter.

Elevvårdskonferens senare skolgång: Går till på ungefär samma sätt som ovan förutom att här är det alltid med en lärarinna från ett annat ämne, som sitter och gråter och förklarar hur hotad hon känner sig av att eleven inte tar av sig kepsen i klassrummet. Vid den här konferensen så brukar även rektorn vara med. Mötet brukar oftast sluta med att föräldrarna är osams, båda lärarna gråter och rektorn är fly förbannad pga. att han fått ett sudd kastat i huvudet av eleven som lämnade mötet redan efter 7 minuter.

På mitt första evk möte så förklarade dem så fint om olika bokstavskombinationer och att MBD betydde ”Minimal Brain Dammage” alltså ”Liten hjärnskada”. Vilket jag redan visste eftersom mina kunskaper i engelska låg långt över mina klasskamraters, som vissa utav dem inte ens kunde stava sitt eget namn än. ”- men det är inte så farligt som det låter, det betyder bara att man är lite extra glad eller extra arg ibland” sa de. När jag lämnade mötet lite så där ”extra arg ” som vi hjärnskadade idioter kan vara, så tänkte jag ”- jippi! Jag ska få träffa manchesterbyxan och hennes kollega rökhostespegeln igen!”*

*Mina BUP kontakter som jag skrivit om i tidigare inlägg

Vuxen och så!

2010-08-07T12:12:00.003+02:00

Det är jävligt underligt att det ska ta 30 år, några jobbiga separationer och att man nära på varit död ett par ggr, innan man på riktigt växer upp och blir vuxen! Det är inte förrens NU...och då menar jag bara några månader tillbaka, som jag på allvar känner mig som en vuxen människa! Jag känner att jag vill göra "vuxna" saker, så som att gå på parmiddag ( och då utan att någon spyr, är naken, elller röker finskt bly). Eller bara en så enkel sak som att ringa Polisen om man blir hotad....i stället för att ringa ett gäng som ska döda allt och alla! Det är NU som jag känner att mitt vuxna liv börjar, ett liv utan en massa konstigheter. Ett liv med mina barn där jag är med och har koll på dagis, skola och såna grejer....ni vet...som vuxna gör? Och så finns det ju en annan flicka i mitt liv. En vuxen flicka...helt utan konstigheter, en flicka som också vill göra vuxna saker, prata om vuxna saker, vara vuxen....Jag gillar att vara vuxen, jag kan nog vänja mig vid det!

Med vuxna hälsningar / Robban

30 år och sånt....

2010-07-23T15:51:00.002+02:00

Jävlar nu börjar det! Det känns att man blir gammal. Jag har tex börjat märka att jag är komplett döv när jag åker bil.Vilket resulterar i att min käre flickvän ibland tittar på mig väldigt konstigt när hon sitter bakom ratten, eftersom jag oftast bara svarar på måfå. Jag måste även gå och pissa precis innan jag går och lägger mig för att slippa vakna på natten och gå upp. Jag har börjat tycka att ungdomar för ett fasligt liv på tunnelbanan, och jag tycker även att man faktiskt tar av sig kepsen inomhus!

Allt det här är ålderns fel och ju närmre jag kommer 30 årsdagen desto värre blir det. Så vi får se om jag kan skriva något mer efter söndag eftersom jag vid det laget kanske både är blind, döv och saknar känsel. Så håll tummarna så är ni bussiga!!

En historia i bilder

2010-07-22T12:30:00.002+02:00

Satt precis och gick igenom och raderade bilder i telefonen. Detta är en telefon som jag haft sedan aug/sep förra året, och bilderna var också automatiskt placerade i datumordning. Medan jag satt och gick igenom bilderna så slog det mig, hur tydligt bilder kan berätta en historia från börja till slut. Eller i alla fall berätta ett litet stycke....ett litet kapitel ur livets stora saga. Just det här "kapitlet" är ett av de viktigaste och mest händelserika hitills. Man kan så tydligt se på sättet bilderna är tagna, vad syftet med bilden var...och om folk på bilderna ler eller ser olyckliga ut. Det gäller båda barn och vuxna. "En bild säger mer än tusen ord" brukar man säga, och i det här fallet så stämmer det fan! Jag kan "läsa" MER än tusen ord ur bilderna som jag tagit. Jag kan se hur saker har gått upp, hur saker har gått ner, hur saker har varit på väg att lösa sig...för att sedan gå åt helvete igen. Jag kan tillochmed se hur hat har fångats på vissa bilder. Men jag kan också se att den stundtals varit kärlek och snudd på lycka.

Genom att titta på dessa bilder från början till slut, så ser jag ju också att det finns hopp! Om ni tänker er att bilderna skulle vara en färgskala, där de första bilderna är svarta....så börja de bli ljusare och ljusare frammåt slutet. Och någonstans kan jag se att sagan faktiskt kan få ett lyckligt slut, att alla bilder blir "ljusa".

Ok...då kör vi igen.

2010-07-20T16:03:00.002+02:00

Sorry att jag inte skrivit på länge, har varit väldigt stormigt ett tag. Helt plötsligt så sitter man här med titeln "ensamstående förälder med delad vårdnad"....ett resultat av att två människor....två VUXNA människor inte kan bete sig som folk. Livet har liksom fått en helt ny vändning, och jag vill gärna gå på det spåret att det är åt det positiva hållet! Men fan...det är svårt att se det positiva i att bara träffa sina barn varannan vecka....Men som sagt, alla beslut har ju tagits för att göra det bästa för barnen så allt löser sig till slut. Tänker inte gå in på detaljer om hur var och varför, det är inte det som bloggen ska handla om. Vill bara att ni ska veta läget så att ni senare förstår vad jag skriver om.

Så...vad händer då? Jag har inte ätit min ADHD medicin på flera månader eftersom jag helt enkelt glömt...eller inte haft råd att hämta ut. Det har ändå funkat någorlunda fast det har stormat ordentligt i huvudet! Tyvärr så hade vissa saker löst sig mycket bättre om jag haft medicinen...nu fick jag liksom gå "den hårda vägen". Och mitt i allt kaos.....all jävla skit, så ska jag tydligen fylla 30 år. En dag som jag inte alls lagt ner någon energi på överhuvudtaget. Hjärnan har liksom varit full med så mycket annat skit så att jag helt glömt bort mig själv. Men tack vare fantastiska människor som jag har runt mig just nu, så ser jag faktiskt fram emot min födelsedag! Det är liksom som mitt hjärta läker snabbare än andras....eller som jag skrev i min facebook status: "JAG RESER MIG ALLTID! Jag har ett hjärta av guld, som är härdat av sorg. Den kombinationen är oslagbar!". Jag har många ljus i mitt liv just nu och det hjälper som fan ska ni veta! Och när man vaknar av att en figur på 2,5 år hoppar ner i sängen på morgonen och säger "Pappa jag älskar dig", så försvinner alla problem! I alla fall för stunden.....

Samtal till sös....part ee...3 ?

2010-06-09T14:04:00.002+02:00

-" Sös förlossningen du talar med syster Karin"

-" Hej Karin, Robert Westman här igen....du vet, med Emilia och John?"

-" Suck, ja jag vet. Det var du som ville byta ungarna, vad vill du nu?"

-" Jo jag skulle vilja beställa en tid för abort!"

-" Oj..jaha...ok, vänta så kopplar jag dig till gyn"

-"Gynekologen, du pratar med Astrid"

-"Hej Astrid! Robert Westman heter jag. Jag skulle vilja beställa tid för en abort"

-" Ok vad har patienten för person nummer?"

-"Eee ja..då ska vi se 07-10-18...."

-"Men vänta lite nu!!! 07?? Hur gammal är patienten?"

-" Hon är 2 och ett halvt...."

-" Men....vad fan menar du?"

-" Jo alltså....hon börjar att bli lite jobbig! Vill inte sätta på sig kläderna och sånt där, och så skriker hon rätt mycket! Så tänkte jag att eftersom bb vägrar att ta tillbaka henne, så får jag väl abortera bort henne i stället?"

-" Men du kan inte mena allvar?? Jag ringer polisen!!"

-"Nej snälla gör inte det! Vänta!!! Jag har en fråga till...."

-"Hmmm jaha....ok då, men låt det gå fort jag har inte tid med ditt trams!"

-" Ok jo jag undrar....finns det något paketpris på både mamman och barnet? Jag tänkte...kärringen är rätt tokig hon också nämligen!"

-" KLICK "

-" Hallå? Hallå?? Konstigt....hon la på.."

"SAFE" ( med engelskt uttal )

2010-03-22T20:57:00.003+01:00

Jag och John har en ny kul lek. Den heter "SAFE". Som vanligt så visste jag inte först att vi lekte den. Och som vanligt så är det också John som har bestämt reglerna. Reglerna är enkla och följande:

1. Jag ställer min klocka på 05:00

2. Jag går upp 05:02

3. 05:05 jag börjar göra mig i ordning

4. 05:10 jag börjar känna mig iakttagen

5. 05:11 Jag går raka spåret till ungarnas rum där John står och spanar i dörrspringan.

6. 05:12 Jag säger till John att gå och lägga sig igen eftersom det är mitt i natten...John stampar i golvet och säger "skit" 12 ggr i rad och går och lägger sig igen.

7. 05:16 Jag börjar känna mig lätt förbannad eftersom vi varje kväll går igenom med ungarna att dem INTE behöver gå upp bara för att de hör mig! Jag säger till John att gå och lägga sig för 2:a ggn och fortsätter sedan att göra mig i ordning.

8. 05:24 Jag hör hans flåsande men bestämmer mig för att skita i det eftersom jag börjar bli sen till bussen.

9. 05:45 Jag går till bussen, och i samma veva som jag stänger ytterdörren så tar John sats och springer som om det vore med livet som insatts in i vårt sovrum och lägger sig bredvid Jenny.....han är SAFE.

10. Ställ om klockan och börja om.

Det finns en variant på den här leken där reglerna också innefattar att man väcker sin lillasyster först för att få lite mer krydda till själva jakten.

En vanlig söndag!

2010-03-21T07:31:00.004+01:00

Eftersom Jenny jobbar varje helg (fredag/Lördag natt) så resulterar det i att jag går upp med barnen på helgerna. Idag så visade barnen sin uppskattning genom att glida upp 06:00 och vråla om Scooby doo och rostbröd. När jag 5 min efter dem vinglar upp så börjar ordrena hagla. "Sätt på Scobby doo, jag vill ha en mobiltelefon.....fixa sol" Och lite andra omöjliga uppgifter. När jag sedan låser in mig på toaletten så fortsätter förföljelsen även där i bästa nazianda! Jag har fortfarande inte riktigt förstått vad det är vad de vill ha ut av att stå och krafsa på toadörren som två grådvärgar. Visst ok dem är 2 och 6 år gamla, men på något sätt så borde de ju haja att vi förvarar varken välling eller rostbröd inne på toaletten??! Vad förväntar de sig att att uppnå? Vad skulle de få för tillfredsställelse av att få upp dörrdjäveln? "Jippi vi fick se pappa när han skiter" "får vi sitta i knät?" "finns det godis här inne?" Efter att ha vrålat till de små SS officerarna på andra sidan dörren att "If you break the door, life will never bee the same for you my friend" och "Anne Frank isn't here....keep moving!" så fick de sin frukost. När vi sedan har ätit upp så säger John "Jag kan ju göra min frukost själv" Mitt svar blev "Ja vad bra gubben, då kan du kanske tänka på det när du går upp" Men i mitt huvud så lät det "Varför i helvete har du ägnat en halvtimme åt att sparka på toadörrshelvetet för att informera mig om att du är hungrig då?!!"
Men men nu är de utfodrade och nöjda i säkert 3,5 minuter....skönt....då kan man andas ut lite!!

Händige Many

2010-03-13T09:33:00.002+01:00

Det finns en serie som min dotter tycker om att titta på. Den heter "händige Manny" Upplägget är sådant att huvudpersonen Manny går runt med sina talande verktyg och hjälper folk i staden. Snubben tar aldrig betalt och han kan dessutom hämta ut prylar gratis i den lokala järnhandeln. När jag härom dagen satt och tittade på skiten med min dotter som kom jag plötsligt på: "Killen måste ju ha världens mest framgångsrika konkursbolag!!" Så nu funderar jag på om jag ska dra iväg ett mail till skatteverket där jag tipsar dem om att allt inte står rätt till. Jag menar...vad vet vi egentligen om den här Manny? Han är lite smågay och pratar med sina verktyg bara det är ju tecken på att han både säljer och nytjar knark vid sidan av sin hantverkar karriär. Jag tycker att någon borde kolla upp den här mystiske figuren ordentligt en gång för alla. Så att inte våra barn växer upp och börjar knarka och starta skalbolag till höger och vänster! Manny - Jag håller ett öga på dig!!

KRÄKUNGE!!!

2010-03-07T09:26:00.002+01:00

Jag förstår inte! varje gång jag berättar för ungarna att vi ska göra någonting roligt så tackar dem mig med att antingen få 47 graders feber med konstiga prickar över hela kroppen, eller spy ner hela södra Stockholm. Inatt var inget undantag. Två timmar efter att jag igår hade berättat att vi skulle till Aquaria och kolla på hajar idag, så visade Emilia sin uppskattning genom att spy ner sin säng till oigenkännlighet. Lakan, pyjamas, håret, min morgonrock....allt var täckt av den lasagne som bara några timmar tidigare såg så välsmakande ut. Medan jag stod och tvångsduschade en hysteriskt gråtande dotter med kräk i hela håret och förbarmade mig över att jag inte hade valt ris utan tillbehör till kvällsmat i stället så kom jag på att "FAN...Jenny jobbar till 04:00 och är nog inte så pigg på att gå upp tidigt för att ta hand om Emilia" Men vad hade jag för val!? Om jag skulle säga till John att vi måste hoppa över Aquaria, så skulle han garanterat skicka ett gäng kriminella 6-åringar på mig och hota med att döda mig ljudlöst med lasersvärd i sömnen. I ren panik så skickade jag iväg ett sos (sos= ett sms som är akut...alltså sos, nu vet ni det)till Jenny där det kortfattat stod: Den lilla spyr, den stora och jag måste till aquaria! Jag fick tillbaka: Do it! Vi kan inte svika killen nu!! Hell no skrev jag tillbaka och kände mig helt plötsligt som en Amerikansk Soldat som skulle göra någonting bra för sitt land. Så nu sitter vi här och väntar på att Jenny ska vakna så att vi kan dra iväg, lite trött eftersom Emilia vaknade 3 ggr till under natten och kaskadspydde på vårt sovrumsgolv......men det ska bli förbannat kul att göra någonting själv med John bara han och jag. Det var länge sen vi gjorde det! Lägger upp lite hajbilder senare ikväll!

Denguefeber

2010-02-23T13:09:00.002+01:00

Jag har en känsla i hela kroppen, jag känner att min kropp slutat att producera serotonin. Jag börjar känna mig trött, sur, hängig! Det värker i huvudet, bihålorna, kroppen,kroppen och....kroppen. Jag börjar bli....förkyld! Sjuk som fan, en riktig "mancold". Man kan säga så här, om min förkylning skulle vara en demoartist så skulle talangscouten säga - " Den här kommer att gå långt!". Så sjuk börjar jag att bli. Varför i helvete ska man behöva vara sjuk? Jag menar ok bakis och andra självförvållade idiotiska sjukdomstillstånd. Men förkylning??! -"hahaha skyll dig själv du...ööh...lämnade ungarna på dagis och blev smittad!" eller vad? Så från och med nu och fram till torsdag ( 25:e) Så kommer mitt enda mål vara detta: Skit i kattmat, välling och el och lite andra oviktiga prylar! Det enda som spelar någon roll just nu, är att få ihop 41,50 till ett ett smaskigt rör treo citrus! Ett enda rör som jag kan gömma för min sambo som oxå är sjuk och har varit sängliggande sen två dagar tillbaka. Men inte fan bloggar hon! Vet ni varför? För att hon är kvinna, de är designade för att blöda oavbrutet i en vecka en gång i månaden, föda barn och titta på sopiga serier på tv. De är helt enkelt lite lite hårdare än oss snubbar. Så nu sa jag det, kvinnor är lite bättre på att vara sjuka helt enkelt!

FAN!

2010-02-23T09:30:00.001+01:00

Det är någonting som inte funkar, eller så är det jag som är dum i huvudet! Jag kan inte lägga till en länk eller filmklipp. Varje gång jag gör det så "försvinner" länken. Är det någon som är någorlunda bra på det här som har tips på hur jag ska göra?

Ewa of Sweden!

2010-02-19T10:24:00.002+01:00

Klicka på rubriken så kommer du till en rätt så cool hemsida där man kan köpa tavlor med pop motiv.

En helt vanlig morgon....

2010-02-18T15:21:00.002+01:00

Ibland så måste man liksom stanna upp och fundera på vad som betraktas som "vanligt" och normalt, och framför allt av vem det betraktas som vad. Om vi tar min morgon idag tex. Den började med att en underbar liten varelse på 2 år vid namn Emilia hoppade upp i sängen och kramade mig hårt medan hon sa "jag älskar dig pappa". Så långt så är det ju helt fantastiskt. När hon sedan gick ut i vardagsrummet och skällde ut katten för att den låg i hennes soffa, så började det gå åt det lite mer sjuka "westman" hållet. När det sedan hämtas en mp3 spelare som spelar "Bad boys" På högsta volym genom den inbyggda högtalaren så vet man att allt är som vanligt igen. Efter att den här lilla människan på 90 cm har fått två vuxna människor att kl 07:30 på morgonen dansa ringdans till 90-talsreggae när den är som bäst....så var det ju dags för själva overall påtagandet. Och ni förstår, att människan som ritade vår lägenhet måste antingen ha levt ett totalt barnlöst liv, eller så hatade han helt enkelt barnfamiljer! Lägenheten är byggd på så sätt att i mitten så är en stor klädkammare belägen och resten av lägenheten är byggt runt den. Till klädkammaren så finns det också två ingångar från två helt olika håll, vilket gör att man kan gena från den ena toalettkorridoren, igenom klädkammaren och rakt ut i hallen. Denna briljanta planlösning gör själva "klä på ungen" momentet mycket mer spännande. Så fort hon hör overall prasslet så sätter hon iväg! Och om ni tror att man kan köra det gamla "jag låtsas springa efter men tar andra hållet" tricket så tror ni fel. Det slutade hon gå på för ett år sen ungefär. Nej nej...hon är mer avancerad än så. Ibland så springer jag efter, och hittar inte ens ungen. Och om man kör en -"hej då, då går pappa till dagis själv!" och förväntar sig att hon hysterisk ska komma springande och vråla -"neeeej!"......så tror ni fel. Utan i stället för att komma rusande så hör man bara någonstans ifrån lägenheten ett: -"OK hej då pappa!". Men idag så kommer John tillbaka till oss i alla fall då brukar det bli lite lättare, han får hjälpa mig att spåra och hålla utkik efter henne. Och när han hittar henne så brukar han lugnt och sansat hetsa fram henne med sin bobby car!

Nigeriabrev!!

2010-02-16T12:17:00.003+01:00

Ja herre gud, nu har jag fått mitt andra så kallade "nigeriabrev". Dessa brev går ut på att lura folk på pengar och är inte så smart skrivna heller. Men av någon konstig anledning så går folk på dem ändå. Här nedan så ser ni det senaste jag har fått, kolla in hur det är skrivet och hur det ser ut så slipper ni själva bli lurade!

Dear Sir/Madam,

There is an issue with the WESTERN UNION MONEY TRANSFER NIGERIA, the sum
of 1,000,000.00 USD was credited to file number KTU/9023118308/0324
directed in cash,your email address was tagged the owner. The
INTERNATIONAL MONETARY FUND (IMF) contacted us for your compensation
acouple of hours ago due to your allocated security code.They said that
they choose to send it to an email address instead of a name.We are unable
to complete a transfer directed at an email address, so we require
somemore information in order to complete this transfer.

Your name,contact address,Country,phone number,Occupation,Age, Monthly
Income,Date of birth,Postal code.

In order to resolve this problem,please email via Western Union
SolicitorsFund Verification Department:THE MANAGEMENT OF WESTERN UNION
MONEY TRANSFER,NIGERIA HEAD OFFICE.DISPATCHED THIS DAY.

Mr.Larry smith
Email:western_unit@9.cn

PSST......

2010-02-16T09:42:00.003+01:00

Tja! Jag vill bara tipsa er om att det kommer en artikel om mig i tidningen "motdrag". Det är förbundet unf (ungdomens nykterhetsförbund) som har gjort reportaget och vinkeln är just ADHD/amfetamin,droger. Jag tror att tidningen ska komma ut någon gång i Mars så nu får ni ta och hålla utkik så att jag inte har stått i slussen endast iförd college tröja två timmar i oktober, samtidigt som en fotograf ger order om att se "hård" ut i onödan. Är faktiskt lite osäker på hur man får tag i tidningen men om ni är intresserade så kan ni ju alltid skriva några rader till mig så ska jag se till så att ni får möjligheten att läsa artikeln. Om ni klickar på rubriken "PSST" så kommer ni till en gammal intervju som jag och Jimmy gjorde för hemsidan drugsmart.com. Kika gärna på den om ni inte redan har läst den.

En möjlig story forts......

2010-02-14T10:01:00.001+01:00

Det hade varit ett bra år för Jack, jobbet som bilmeck gick bra och lilltjejen hade precis fyllt två. Nu väntade hösten och den kalla vintern. ”Fy fan!” tänkte Jack, ”snart är det dags att pälsa på sig stora tröjor och vinterjackor, snöra på sig klumpiga skor och stå och frysa i någon pulkabacke någonstans. Jack var inte så förstjust i vintern, den gav honom allt för många minnen från när han var ung och stod påtänd på tjack och frös utanför en ungdomsgård någonstans. Jack tyckte om att ”resa lätt”. Bekväma skor, jeans, en t-shirt och på det en vanlig tröja om det var kyligt. Han tyckte inte om att känna sig instängd i stora tjocka kläder, han kände sig liksom låst. Det hängde nog ihop med hans panikångest trodde han.

Han kom hem från jobbet som vanligt vid 20:00, dagarna på verkstaden hade börja t bli längre och kunderna rasade in. Jack’s vän Magnus som ägde verkstaden hade flera gånger erbjudit honom att köpa in sig i firman och bli delägare. Men även om det lockade, så visste han att det skulle innebära mer jobb och mindre tid med familjen. På senare år så hade Jack lärt sig vad som är viktigt i livet, visst cash är viktigt men utan någon att dela stålarna med så kan det lika gärna kvitta. Just nu var han nöjd med balansen som han hade hittat mellan jobb och familj och hade inga planer på att ändra det. Samtidigt som han satte nyckeln i låset så hörde han röster inifrån lägenheten. När han kom in i hallen så hörde han Maria sitta och prata med någon i köket, det var en tjejröst hon lät upprörd och ledsen. Innan han fick chansen att gå in i köket och kolla läget så Kom Maria ut och mötte honom i hallen – ”Hej älskling. Du, din syster är här hon är skitledsen! Det är tydligen någonting med Svante igen!”. ”Den där jävla Svante” tänkte Jack. Syrrans patetiska snubbe, en alkis som aldrig hade lyckats med någonting i sitt liv förutom att gång på gång såra syrran. – ”vad är det nu då?” Sa Jack lite halvmatt och trött eftersom det inte var första gången som syrran satt i deras kök och bölade. Många gånger så hade Jack till och med sagt till henne att hon får skylla sig själv som fortfarande hänger ihop med den där fjanten. – ”Lova att inte bli galen nu” sa Maria – ”lova?” – Men, berätta i stället vad helvete som har hänt!” skrek Jack. – ” ok” sa Maria och tvekande en stund, -” den där idioten har tydligen slagit henne”.

–”vad sa du?!” Sa Jack medan han kände hur ilskan högg till i mellangärdet – ”har den där jävla nollan spöat Lina?” Han föste Maria åt sidan och gick in i köket. Det stämde, värre än han trodde faktiskt. På en utav stolarna i köket så satt hans syster, blodet i ansiktet hade blandats med tårarna från henne ögon. Armarna var helt blåslagna och på vänster örsnibb hade hon ett stort öppet sår där det tidigare såg ut att ha setat ett örhänge. – ”var är han?” väste Jack. – ”Nej snälla” sa Lina - ”Det är inte som du tror, det är mitt fel jag skulle inte ha retat honom”. – ”Lägg av för i helvete” vrålade Jack. – ”Det låter som om du rabblare repliker från någon jävla B film! Du är smartare än så. Du vet att det inte är ditt fel”. – ”vart är han!?” – ”I lokalen, han gick till lokalen snyftade Lina”. Svante och hans kompisar hade en lokal i samma hus som han och Lina bodde i. Meningen var att lokalen skulle användas som gym och samlingslokal men egentligen så fungerade den bara som fristad åt Svante och hans alkispolare, så att dem skulle ha någonstans att supa ostört.....

Wanted

2010-02-13T16:34:00.002+01:00

Jag har äntligen fått ett exemplar av boken "Jag är wanted" i mina händer. Jag har längtat jag efter att få läsa boken eftersom det är en kär vän till mig som har skrivit den. En vän som faktiskt på senare tid har fungerat som en stor inspirationskälla på olika sätt! Så...tack min vän, jag ser fram emot att läsa boken!

Ursäkta stavfelen men......

2010-02-13T11:51:00.002+01:00

Jag ser inte ett jävla skit eftersom ögonen är så pass svullna så att allt jag ser är en liten strimma i vänster ögonhörn. Och allt pga......ja ni gissade rätt, kattfan! Vi har nu haft den här trevliga lilla varelsen i en vecka ungefär och jag har tillbringat ca 4 av den veckans 7 dagar med att skölja mina ögon och försöka pilla tillbaka hornhinna som lagt sig som en klump i ögonens nedre del. Hon har även börjat med ett nöje som går ut på att ligga på soffans ryggstöd och vänta....sedan när jag går förbi endast iförd kalsonger så slår hon till som den ljudlösa tränade mördare hon är. Hon siktar in sig på min rumpa eller rygg, sen är målet att med hjälpa av klorna på alla fyra tassar, hålla sig kvar tills jag vrålande sliter loss skiten och langar iväg henne. Men det är lugnt på måndag så åker katten ut, meningen är ju att den ska vara en utekatt så då får den fan börja träna. Sen som ni kanske redan har förstått så är inte jag den första fram och öppna porten när katten vill in. Och så det här med ungarna....skitkul med katt om man har ungar! I alla fall om man inte har mina ungar. Så fort katten visar sig så springer Emilia fram, och gärna med ett leksakssvärd i handen och vrålar maaaaaauuuuuu kattin!!! Varpå katten försvinner som ett spjut in under sängen. Jag litar inte ett skit på katten, jag tror hon planerar att en vacker dag smyga in på natten och ljudlöst mörda oss en efter en! Usch man kanske ska göra som vår sibiriska dvärghamster Jeppe.....flytta in på toaletten i stället.

En liten idé

2010-02-12T16:53:00.002+01:00

Sitter och är jävligt tacksam. Tacksam för all hjälp jag fått, tacksam för att mitt liv blivit vad det blivit....tacksam för att jag överhuvudtaget lever! Ni förstår, man behöver inte ha varit på botten för att kunna ta sig till toppen, men det hjälper jävligt mycket ska ni veta. Det hjälper en att förstå och uppskatta det som är viktigt i livet. Och det är inte att knarka eller att slå någon på käften. För en människa som levt halvt utanför samhället som kriminell, som "pundare". Så kan så lite som en fungerande mobiltelefon kännas lyxigt! Och här sitter jag med både mat på bordet, och tak över huvudet. Och inte nog med det, jag har en familj! En riktig familj, ni vet en sån där som många drömmer om när de är unga?

Det har tagit mig 30 långa år att komma fram till vad jag vill göra med mitt liv, 11 av de åren har jag "slarvat bort" ödslat på skit, kastat bort.... Men för en gångs skull så har jag nu hittat ett sätt att kombinera mina talanger, intressen och erfarenheter som jag tror kommer funka. Jag beslutat mig för att slå ihop min förmåga att skriva med mina erfarenheter av det livet jag levt. Det i kombination med den erfarenheten av föreläsning som jag nu också håller på att skaffa mig, kommer att bli ett ganska bra koncept. Det här hela kanske låter lite dimmigt för er just nu, Men jag lovar, jag har en plan. Häng med och stötta mig på vägen, så ska ni får se att jag lyckas!

Nu händer det grejer

2010-02-12T10:30:00.002+01:00

Nu har jag beslutat mig för att jobba som rivare. Ett yrke som jag både trivs med och är bra på. Självklart så kommer jag även att köra föreläsningar och liknande också, men inte på heltid. Sen så har jag blivit jäkligt sugen på det här med skrivandet, funderar faktiskt på att försöka få till ett komplett manus. Man vet ju aldrig, kanske man har tur och får det publicerat! Har knåpat ihop ytterligare ett litet stycke text, men jag vet inte om jag ska lägga ut det här på bloggen eller om jag ska hålla lite på det. Får se hur det blir!

För övrigt så har jag haft lite problem med nätverket så därför har det blivit lite tunt med inlägg, men nu så funkar det alltså igen. Tänkte försöka att sikta på två inlägg om dagen.

hej så länge!

En möjlig story?

2010-02-08T20:00:00.001+01:00

Jack satt på sängkanten med huvudet sänkt och blicken på pistolen som låg i hans handflata. Han satte i magasinet och tryckte ner knappen på sidan av vapnet för att manteln skulle hoppa tillbaka. Sedan så förde han pistolen mot huvudet, satt stilla en stund och tryckte av. ”KLICK” vapnet klickade, vad fan hade han förväntat sig? Han visste att det var oladdat. Ironiskt nog så hade han bytt bort ammunitionen mot kokain flera dagar tidigare. Men ändå önskade han så innerligt att det skulle funka, bara den här gången. Han hör hur det ringer på dörren och Maria öppnar – ”E han här?” hörs en röst. Jack hör hur Maria tvekar en stund sedan så säger hon – ”Ja, han är i sovrummet men snälla vi har barn i rummet bredvid!”

Det hade varit ett bra år för Jack, jobbet som bilmeck gick bra och lilltjejen hade precis fyllt två. Nu så väntade hösten och den kalla vintern. ”Fy fan!” tänkte Jack, ”snart så är det dags att pälsa på sig stora tröjor och vinterjackor, snöra på sig klumpiga skor och stå och frysa i någon pulkabacke någonstans. Jack var inte så förstjust i vintern, den gav honom allt för många minnen från när han var ung och stod påtänd på tjack och frös utanför en ungdomsgård någonstans. Jack tyckte om att ”resa lätt”. Bekväma skor, jeans, en t-shirt och på det en vanlig tröja om det var kyligt. Han tyckte inte om att känna sig instängd i stora tjocka kläder, han kände sig liksom låst. Det hängde nog ihop med hans panikångest trodde han………

Lycka......

2010-02-07T19:18:00.003+01:00

Sen jag började blogga så har jag fått väldigt positiv respons från mina vänner och bekanta. Det roliga är oxå att jag har fått mail både privat och på facebook, från folk som jag inte har träffat på 10-15 år! Det skriver att de tycker jag gjort ett bra jobb som tagit mig ur mitt missbruk, skaffat familj mm. Men de skriver också och frågar hur jag kan må så bra, och hur vi alltid kan ha så kul med barnen. Men som ni förstår så är det ju inte bara kul och latjo lajbans hela tiden! Men jag gör så gott jag kan. Senast i förrgår så fick jag en väldigt intressant fråga av en vän. Hon frågade -"Vad gör du för att hålla dig lycklig?" En väldigt smart fråga tycker jag. Det får en att börja fundera. Hur gör man? Hur håller man sig själv lycklig? Mitt svar blev :"Jag försöker omgärda mig med folk som jag tycker om, och som jag bryr mig om. Folk som jag vet gör detsamma med mig!" Ett väldigt bra svar tycker jag. Svaret går ju ut på att man ska lägga energin på saker som får en att må bra, som ger en positiv energi. I stället för att lägga ner tid och ork på saker som man ändå vet är lönlöst. Så om vi alla riktar vår energi och fokus på det väsentliga i livet så ska vi nog se att allt blir lite lättare. Och framför allt.....vi blir lyckligare!

God morgon!

2010-02-05T09:46:00.002+01:00

Jag har ett litet problem! För några veckor sedan så slutade jag ta min medicin bara för att jag ville se om jag kunde ersätta medicinen med motion eller liknande......det funkade inte! Eller rättare sagt, det funkar inte längre. Jag har nu förstått att jag tyvärr måste komplettera med medicinen också.Det är ju så, att det saknas vissa ämnen i min hjärna så det är väl bara att gilla läget och köra på! Jag återkommer i eftermiddag när det slutat storma i min hjärna! ;)

Felis silvestris catus

2010-02-04T15:29:00.002+01:00

Det finns ett djur som är lite mer speciellt än andra djur. Ett djur som beter sig värre än den värsta teaterdivan. Ett djur som är designat och byggt för att jaga och döda. Det är oxå det ända djuret i världen som till skillnad från andra djur, ofta jagar och dödar enbart för nöjes skull. Det är oxå ett djur som när du har klappat i en timme, tackar dig genom att riva dig i ansiktet! Detta djur heter.......katt....

-"En sån ska vi ha" tyckte Jenny. -" men....jag är ju allergisk plus att jag hatavskyr katter!! " sa jag. -" Meh det är ju för ungarnas skull " sa Jenny. -" men....jag är ju allergisk plus att jag hatavskyr katter!!" sa jag igen och tänkte att hon inte hörde första gången på grund av att hon plötsligt blivit döv, metalt svag eller bara sket i vad jag sa! Det visade sig att hon bara sket i vad jag sa. -" Det är ju mammas katt och hon kan inte ha kvar den eftersom de ska renovera hennes lägenhet" Fortsatte hon. -" Men...det är ju en katt.....EN KATT!" sa jag med min mest samlade stämma. -" Jo, men den kommer att dö annars...och du har alltid sagt att man ska hjälpa de som har det svårt". -"OK Bra!!" vrålade jag -"Då kan vi ju adoptera 12 ungar från Haiti och bjuda hem en uteliggare på middag oxå?"

Nu sitter vi här med katten, som självklart har sovit i mitt ansikte inatt och även hunnit med att riva sönder en soffa! Visst, hon är jättesöt och kelig.....men ett litet snedsteg till, så blir det gryta till hyresgästföreningens nästa möte plus att jag fundera på att ge min far en rattmuff till jul!

Vatten är hårt!

2010-02-02T10:14:00.003+01:00

En gång för en massa år sedan, när jag levde ett väldigt "vilt liv" så blev jag vid ett tillfälle misshandlad och lämnad naken, medvetslös och med brutet ansikte i ett träsk ute i skogen. Ja jag vet, det är fruktansvärt och allt det där. Men det är inte det som är huvudsaken i storyn. Efter den här händelsen så var jag tvungen att hålla mig borta ett tag och bestämde mig för att tillbringa några veckor på ett utav familjens landställen, tills allt lugnat ner sig.

Min pappa och hans fru hade precis köpt en fin båt som vi hade i sjön precis vid huset, jag och min lillasyster hade även tjatat till oss en ring. Ni vet, en sån där som man åker efter båten? Eftersom jag hade kondis som en 98:årig rökare och min syster är smal som en piprensare och pappa vägrade, så fick jag och min syster turas om att blåsa upp skiten. När det var dags att test åka så lät jag ju självklart min syster åka först snäll som jag är. Det gick bra och hon fladdrade som en vante. Sen så var det då min tur, och ni som känner mig vet att jag inte är något idrottsligt underverk. Det började faktiskt rätt bra, jag låg på mage i ringen och åkte. Jag kände mig rätt sportig när jag gled fram där över vattenytan. Men efter ett tag så skulle min käre far svänga båten. Till saken hör att varken jag eller ringen hängde med! Så båten svängde åt ett håll, ringen åt ett annat och jag med mitt brutna ansiktet åt ett tredje. Medan jag såg hur vattenytan kom närmare mitt redan trasiga ansikte så han jag tänka ganska många viktiga grejer så som: "Aj som fan vad ont det här kommer göra" "undrar hur hårt vatten är i den här hastigheten?" "undrar vad det blir för middag?".

När jag sedan slog i vattenytan med all kraft så tänkte jag "Jävlar....det var mycket hårdare än jag trodde" Vi lyckades ta oss i land och jag kravlade upp på bryggan. -" Var det roligt?" frågade pappas fru. -"Jag ska aldrig mer åka djävulsringen från helvetet" mumlade jag och gick upp till huset medan blodet sipprade från båda näsborrarna.

Flyttade texter från förra bloggen.....

2010-02-01T12:48:00.001+01:00

Hej! Jag har under dagen flytta lite texter från förra bloggen. Anledningen till det är inte att jag är lat eller har slut på saker att skriva om. Men eftersom jag vet att vissa av er gamla läsare uppskattade inläggen så vill jag ha dem samlade på samma sida för att både gamla och nya läsare av bloggen ska kunna läsa dem. Så håll till godo.

Lite om min ADHD (från förra bloggen)

2010-02-01T12:47:00.002+01:00

Som jag berättat förrut så har jag diagnosen ADHD (hyperaktivitet/uppmärksamhetsstörning i kombination F90.0).
Jag tänkte att jag skulle försöka förklara hur den funkar för mig. Det är så här, att min hjärna saknar noll prioriteringsförmåga eller framförhållning, jag har även ingen som helst planeringsförmåga eller struktur på saker! Alla sådana saker som jag ger sken av att kunna, är inlärda rutiner som jag måste följa för att överhuvud taget kunna få min vardag att fungera. Om jag inte skriver upp saker i min almanacka på telefonen, så glömmer jag bort det direkt. Jag synkar även min telefon med datorn för att kunna hålla reda på kontakter, adresser, och vad jag ska göra och med vem. Om det någon gång brister i den rutinen på minsta lilla sätt....så kraschar allting. Själva hyperaktivitetsbiten var värre när jag var liten, men jag kan fortfarande vara en riktigt jobbig jävel när jag är understimulerad! Mot detta så medicinerar jag som sagt med substanser som liknar de ämnen som finns amfetamin. Eftersom min hjärna producerar för lite dopamin ( Ett ämne som behövs i kroppen för att må bra och få "arslet ur vagnen") så behöver jag lite hjälp på vägen med just de är medicinerna. För att få rätt balans i hjärnan.

Det roliga med just min ADHD är att jag har fått rätt sjuka "funktionsbegåvningar". Tex så fastnar portkoder, tel.nummer och liknade automatiskt i mitt huvud. Jag är oxå väldigt uppmärksam på detaljer, färger och så vidare. ( Försvarets töntiga reklamer på tv...är en lätt match för mig!) Som ni förstår så älskar jag serien "the mentalist" eftersom jag ibland kan känna igen mig i den. Men....jag säger men.....så fungera jag ju inte fullt ut som sagt. Jag menar, koder till försvarets hemsida är jättelätt! Men jag tror knappast att de vill ha en officer som kommer ihåg portkoder....men glömmer sina hemmanycklar. Eller som kommer ihåg hur många personer under 35 år som satt på bussen....men glömt att sätta på sig strumpor. Ja, ni förstår själva.

Igår så skulle jag gå och hämta Emilia på dagis. På vägen dit så skulle jag först gå förbi affären för att sedan hämta henne. Jag kom ihåg ALLT jag skulle köpa i huvudet, jag köpte det och trippade stolt hemmåt. När jag kom hem så sa Jenny -"Men....vart är Emilia?"........Jag hade glömt att hämta ungen!!

Jag kommer då och då fortsätta skriva om hur mina diagnoser fungerar så att ni får en inblick i min vardag. Nu ska jag sätta mig och fundera på vad jag ska skriva om i morgon....eller vänta...vad är klockan? JÄVLAR! Jag måste hämta ungarna.....och undrar om jag skulle till affären först?

Råttjävlarna (från förra bloggen)

2010-02-01T12:44:00.000+01:00

För er som inte vet så tänkte jag berätta lite fort om våra.....Eller vänta, inte mina....Jenny och ungarnas små gulliga, söta,vidriga illaluktande sibiriska dvärghamstrar ( även kallade för råttjävlarna i denna text ). Det hela började med att vi i ett svagt ögonblick i sommras bestämde oss för att skaffa ett husdjur till ungarna. Det blev den Sibiriska dvärghamstern Jeppe. ( Döpt efter John's storebror).

Allt var frid och fröjd när vi med diverse bollar, springjul, burar och konstiga vattenflaskor kom hem och installerade råttjäveln i hemmet. Han gav oss...eller i alla fall ungarna mycket glädje och skratt. När Jenny och john en månad senare utan mitt samtycke kom hem med en till råttjävel...så fick jag ont i magen -"det är en tjej de funkar skitbra tillsammans dem är ju bara två!" sa dem.........En vecka senare så var dem 12!!!!!! 12 äckliga vidriga små råttjävlar! Jag tar det igen för er som inte uppfattade antalet TOLV (12) stycken!! underbart......

När jag en vecka senare ligger i sängen och tittar på tv och väntar på att Jenny och Emilia ska komma hem, så ser jag hur någonting rör sig ögonvrån nere på golvet. Det var en av dem, råttjävlarna! Det visade sig att de små nyfödda kunde pressa sina vidriga små kroppar igenom gallret på buren! Med obehagsrysningar över hela kroppen börjar en timmes jakt igenom lägnheten för att få tag i skiten! Jag lyckas fånga den, och langar in den i buren....tror ni att det är över där??NEJ NEJ NEJ....FEL FEL FEL!
När jag på morgonkvisten dagen efter står och gör morgon kaffe, så kommer det en till springandes över golvet. I mitt kök!! Jag kutar in i sovrummet och ruskar tag i Jenny och vrålar -"Råtta i köket...fixa!!". Till slut så ordnade det sig oxå! Det var två månader sedan......

Nu till huvudstoryn!

Igår kväll så åt vi middag i vardagsrumet på grund av att vi får nytt golv i köket idag. När vi ätit färdigt och jenny ska duka av och "fixa" lite i köket så hörs ett vrål! Jag kutar in i köket, och där står Jenny och skriker -"Råtta....det var en råtta här jag lovar!" -"Jaha" säger jag lite matt och trött på råttjävlarna i största almänhet. Vi drar fram spisen och där sitter han.....en liten livrädd skitig äcklig sibirisk dvärghamster...som i två...(2) månaders tid levt på kellogs och stekflott. Fy fan, vad den där lilla jäveln har kutat runt och gjort i min lägenhet nattetid vill jag inte ens tänka på ( säker haft fest och stannat uppe sent och sånna grejer ). -"Ta skiten" väste jag genom mina sammanbitna tänder....-"die motherfucker" vrålade Jenny medans hon i bästa Dolph Lundgren stil kastade sig efter sopskyffeln. Hon fick upp råttjäveln på skyffeln och....langade ut den genom balkongen!!! (tre våningar upp). -"Victory" ropade vi samtidigt som vi krigsdansade runt i köket varpå det hörs ett vrål. Vi vänder oss hastigt om och kommer på....just jävlar, barnen!!!

Ute i hallen så ligger John som sett hela spektaklet och vrålar -"mördare! den kommer ju att drukna i snön hulk hulk!!!" inifrån sovrummet så hörs en annan sire'n...det är Emilia som ylar och gråter för att John gråter. Jenny försökte trösta med-"Den är ju från Sibirien..där är det skikallt, den överlever!" varpå jag försöker sticka in -2det ordnar sig grabben, vi har ju 11 till".....han hat mig fortfarande för den kommentaren. Så nu får vi ägna resten av dagen/veckan till att sanera hemmet! Fy fan....men nu ska dem ut,de äckliga råttjävlarna! Ja herre jävlar......

Öppet brev till Sös.....(från förra bloggen)

2010-02-01T12:36:00.001+01:00

Hej Södersjukhusets BB!

Mitt namn är Robert Westman. För en tid Sen så införskaffade jag mig en flicka årsmodell -07, hos er. På köpet så fick jag även en Pojke årsmodell -03 (Jag tror att det var under er oktober kampanj men är inte riktigt säker). De båda barnen har fungerat bra och jag och min sambo har haft glädje av de båda. Men i oktober (i år) så fyllde flickan 2 år och pojken 6 år och då började vi båda känna lite att vi ångrade oss. Den stora började prata konstigt och säga ord så som “pisshuvud” och “nördunge” ( jag har försökt att kolla inställningarna men hittar inget fel). Och även den lilla modellen använder ord som “jag vill inte” och “lägg av pappa” Dessa åkommor tror vi beror på att hon är lite kantstött. Nu (Januari) så har vi helt och fullt ut förstått varför vissa djur äter sina barn.

Så min fråga till er är: KAN VI LÄMNA TILLBAKA DEM? Jag har inget kvitto eller orginalkartong eller så, men ni måste ju på något sätt kunna se att det är er modell? Dem måste väl ha något sorts nummer någonstans på kroppen eller liknande? Jag har även varit i kontakt med min lokala konsumentombudsman som står bakom vårt beslut till 100%. (Garantin har gått ut på den stora men vi har tilläggsförsäkring med olycksfallskydd, pricktest gjord -08 ua).Var det beträffar den lilla så är alla garantier kvar plus att vi uppgraderade henne med svininfluensavaccin för inte så länge sedan. Hon har även kvar lappen runt foten som hon fick av er eftersom vi inte fick med oss instruktioner om hur den skulle avlägsnas. Jag kan väl komma in i eftermiddag så kan vi lösa det här? Jag kan även tänka mig att få ett tillgodokvitto eller byta mot 3liter glidslem och en ask med gummihandskar.

Med vänlig hälsning

Robert Westman

Det kan inte vara sant!!

2010-02-01T11:39:00.004+01:00

Precis när man tror att alla familjemedlemmar är friska från alla möjliga konstiga sjukdomar, så känd Emilia att hon inte riktigt var nöjd med magsjukan förra veckan. Igår kväll så tyckte hon att det var läge att dra till med 40 graders feber med tillhörande krupphosta och nässelutslag över hela kroppen! Underbart tänkte jag och så hur mitt måndagsmöte gick åt h-vete.......nu kanske vissa undra om vi inte är två föräldrar, och det stämmer. Men eftersom jag har möjligheten att jobba hemifrån så blir det oftast jag som stannar hemma med sjuka barn. Som vanligt så kan man ju tycka att en 2 årig unge med 40 graders feber borde ligga utslagen på soffan, det gör inte min. För en stund sen så dansade hon runt i vardagsrummet och sjöng "Scobby Doo älskar elefanten", vad det nu betyder? Hur som helst så har jag nu lyckats trycka ner henne i soffan med en Scobby Doo film, så får vi se hur länge det håller!

En helt vanlig VAB dag lixom.......

2010-01-28T20:13:00.002+01:00

Ni vet den här bilden som man får i huvudet när man inser att man måste vara hemma med sjukt barn? Hur man sitter uppkrypen i soffan med datorn och myser med en kopp kaffe, medan barnet i fråga ligger bredvid lite sådär feber mysig och halvdåsig? Glöm allt det där och lägg i stället till en 2-åring som skiter så att man kan tro att hon pissar med rumpan.....och tänk dig även att du i ett svagt ögonblick kvällen innan har sagt till 6-åringen -"Vill du oxå vara hemma i morgon grabben? Så kan vi hänga lixom?" Eftersom 6-åriga killar är som 14-åriga tjejer som gör allt för att inte gå till skolan så tackade han ju självklart ja!! Då har ni bilden rätt klar för er.

Snälla som vi var så lät vi båda ungarna somna i vår säng ( Det är var Jenny tror i alla fall, Min anledning var att jag inte ville missa Jessica Alba i bikini på 6:an) MEN som sagt, snälla som vi var. Eftersom jag var trött och lat, så orkade jag bara bära in den lilla klumpen i sin säng efter att de båda hade somnat. Den stora väger mer och eftersom han sover i överslafen på våningssängen som de delar så lät vi honom ligga kvar. Som tack för min generösa inställning så tackade John mig med att vid 6 speciellt utvalda tillfällen under natten sparka mig på pungen, skalla mig i bakhuvudet och även peta mig i ögat vid 2 tillfällen. Sista gången jag kollade på klockan så var den 06:12. Kl 06:30 så satte sig John upp och sa -"god moooorgon", ni vet lite sådär scary och seriemördaraktigt som barn låter när de försöker låta extra snälla? -"God morgon" John sa vi. -"Jag ska vara i ledig idag va va va va visst ska jag? va?" -JA, DET SKA DU" sa vi. -Men kom oxå ihåg vad vi kom överens om?" -"JA jag vet, inte tjata om att jag har tråkigt, inte tjata om att ringa kompisar eftersom alla är i skolan, OCH om jag tjatar så är det aldrig för sent att skicka iväg mig till skolan!" -"bra där!" sa vi och gick upp.

När han 16 minuter senare klagade på att han hade tråkigt, så fick jag min första mini stroke. När Emilia sket ner sig för tredje gången på en timme så fick jag min andra......MEN när Jenny så gulligt påminde mig om att hon ska jobba ikväll så sprack någonting i hjärnan! Men men....nu sitter man här som vanligt, Jenny har precis åkt iväg...min tappra sambo som sliter på nätterna för att få pengar till sin familj min "night nurse" och nej hon jobbar inte som sjuksköterska det är en låttitel jag refererar till. Och jag...som sitter här med de båda vildjuren och tittar på family guy fast jag vet att det är lite för sen att vara uppe för ungarna. Men det bjussar jag på! Undrar om jag ska låta dem somna i vår säg ikväll........

SHIPOOPI!

2010-01-28T09:25:00.003+01:00

Varje dag så lär jag mitt nya saker om mina diagnoser, det kommer jag alltid att göra. Tex så har jag idag lärt mig att min familj inte uppskattar att bli väckta av att jag stormar in och sjunger låten Shipoopi från musikalen "The music man" Vilken jag tycker är ett ypperligt stycke att börja dagen med! De uppskattar inte heller när jag på kvällen sjunger "They're comming to take mig away haha hoho hihi" INTE poppis! Men men...jag vill ju lixom bara sprida lite glädje, få lite fart i livet. Men som min käre sambo så snällt förklarade för mig i morse. -"Det finns en tid och plats för allt....idiot!"

http://www.youtube.com/watch?v=K1iZarUHt04

http://www.youtube.com/watch?v=hnzHtm1jhL4

En liten tanke.....

2010-01-27T09:08:00.001+01:00

*återigen så vill jag påpeka att npf är förkortning på neuropsykiatriska funktionshinder.

I Sverige idag så har man påbörjat ett flertal projekt i olika fängelser runt om i landet. Som går ut på att sammanställa statistik över hur många interner som har npf. Vad tror ni att de kommer fram till?
Tänk er detta: Du har en ”sjukdom” som gör att du känner dig onormal och att ingen i hela världen förstår dig. Du kanske till och med inte kan kommunicera som andra människor. Hur fan ska du kunna göra dig förstådd då? Och så springer du på en påse knark på en fest eller framför datorn, eller i skolan, ja ni förstår själva. Oavsett om drogen får dig att känna dig normal (som i mitt fall) det kan ju faktiskt vara så att du har kommit över det som saknas i din kropp. Eller att den bara får dig att känna den klassiska ”verklighetsflykten”, så är du väldigt illa ute redan där. Eller tänk er följande: Återigen så är det ingen som förstår dig, du är ensam i hela världen. Så får du frågan: ”- vi har hört att du är bra på att slåss och får typ sjuka dampryck, ska du med på en grej ikväll?” . Inte så bra det heller va? ”härligt jag får känna samhörighet med det här gänget” ”dem tycker att jag är bra på någonting”. ”iof är jag som nån sorts pitbull, dem pekar och jag slår, men oj vad kul vi har”.
Oavsett om du är bra på att räkna kort eller blir superstark när du är taggad, så är ju det förmågor. Ja rent av begåvningar, som i stället borde användas till någonting positivt i motsatts till destruktivt. Det är därför det är så viktigt att uppmuntra ungdomar med npf att lyfta fram sina begåvningar på rätt sätt. Dels genom att undervisa och utveckla verktyg för föräldrar och anhöriga, så att de lättare kan förstå sitt barns diagnos. Men även försöka ge ungdomarna en meningsfull fritid på deras villkor, anpassade efter dem och deras behov.

Backen from hell....

2010-01-25T09:38:00.002+01:00

Ja då var det dags igen. Igår så skulle det åkas pulka och stjärtlapp i backarna kring Sköndal. Den här gången var så var det min tur att ta med de båda vilddjuren ut på fjället (dvs backen from hell i parkleken semlan och även husväggsbacken en bit där i från). Som ni kanske vet från innan så är vi inte kända för att vara en lugn och sansad familj, jag brukar ofta dra paralleller till Sunes sommar och liknande familjer. vissa Norén pjäser och danska dramer ligger oxå nära till hands. Dagen började bra. Redan i porten när jag skulle fiska upp mobiltelefonen och ta lite bilder på ungarna sådär som jag har sett att normala föräldrar gör, så lixom "tvål flärpte" den ur mina händer och studsade på två trappsteg för att till sist landa på golvet. -"shit Robban....e du ok? Gråter du?" frågade John (han vet hur mycket teknikprylar betyder för mig) -"Ja då jag är ok! pappa vill bara vara lite själv en stund, ta med din syster utanför och sätt henne i pulkan så länge" sa jag. Efter att ha svurit så mycket i mitt eget huvud så att jag nästan fick migrän, så plockade jag upp luren.....den var faktiskt rätt så hel, lite för kantstött för att jag skulle låta det oberört gå förbi, men ändå rätt hel. Jag stoppade den i fickan och vi gick tillsammans till affären för att köpa fika att ta med oss. Fyra araksbollar och 2 festis senare så kom vi äntligen fram till backen from hell. I slutet av backen så hade några ungar lämnad en madrass, en IKEA påse och en halv snowboard. -"Jag ska åka alla" sa John och började stapla upp i backen. I samma veva så slet jag med mig Emilia högst upp och satte henne i knät samtidigt som jag rumphoppade fram till stupet. Jävlar vad det går fort när man tar en fullvuxen lite lätt överviktig man och adderar 15 kilo 2-åring. När man kommer ner till slutet så finns det lixom som ett stopgupp av något slag, funktionen går ut på att om man har lagom fart så stannar man eller bryter benen, och om man har lite högre fart så flyger man över guppet och landar borta vid Mc donalds vid nynäsvägen ungefär. John brukar köra alternativ 2. Och jag brukar hålla mig till att bryta benen i stället. Just igår så skulle jag i slutet av backen vända mig lite snyggt för att lixom "rädda" Emilia när vi kom ner, vilket resulterade i att jag tog emot mig med armbågen och sabbade min redan trasiga axel! Ja jag vet....jag är rätt sopig på det är men idrott och sport. Efter 200 åk till så gick vi vidare till husväggsbacken. Husväggsbacken hade växt på sig bra från förra veckan och bestod nu av endast blankis.John började att åka. Han flög som vanligt rakt över parkvägen men igår så gjorde han sig inte illa i alla fall. -"Skönt" tänkte jag. Däremot så var nu Emilia sjukt sugen på att oxå testa i fall gudarna var med henne denna eftermiddag.......det var dem inte! Hon gick en liten bit upp i backen och åkte ner på rumpan, så långt gick det bra. Men eftersom min son är 6 år så är det ju en naturlig del av utvecklingen att han är totalt döv just nu.Vilket resulterar i att när han ropar -" är det tomt i backen?!" och man svarar -"Nä! din syster ligger ju här, dessutom så har hon ju en neonrosa mössa på sig så hon är ju inte så svår att se?!" så kontrar han med ett -"OK"..........och ÅKER!! Åter igen så ser jag i slow motion hur han far fram i 236 km i timmen mot sin syster som ligger mitt i slutet av backen och försöker sprattla därifrån. Jag funderar på vilket schysst stunt mow jag skulle köra denna gång, och beslutar mig för att välja den gamla hederliga "jag kastar mig handlöst" grejen. MEN slö som jag är så kastar jag mig självklart för sent, för att se hur John rammar Emilia med hela sin kroppstyngd. "JAHA" tänkte jag, nu är det nästa unges tur att slå halvt ihjäl sig i denna backe! (John bröt hjärtat förra helgen ). Smällen såg faktiskt rätt läskig ut och jag var beredd på att se två spruckna läppar när jag vände på en gråtandes Emilia. Men det var rätt ok, hon levde och hade inte brutit något hon blödde inte ens någonstans. Där emot så låg John bredvid och grät lika mycket han med....inte för att han gjort sig illa utan för att han jag citerar "Jag vill inte se allt blod! då döööör jag". Ja herre gud vad de är härliga de små liven!

John har en ny favorit....

2010-01-24T10:02:00.000+01:00

Ungar är för roliga! Just nu så är mina, och framför allt 6-åringen inne i en period där han helt saknar tidsperspektiv. Och att det är kolsvart större delen av dygnet gör det inte lättare! Många gånger så har det hänt att jag eller Jenny vaknar kl 02:16 ev vanlig tisdag av att tv:n står på i vardagsrummet. Man springer ut beredd på att slåss med inbrottstjuvar men hittar i stället en "färdigsoven" 6-åring. Då är det bara att lugnt och stilla förklara att "nej nej nej, fel fel fel" och leda tillbaka honom till sin säng. Varje lördagnatt när Jenny kl 04:00 kommer hem från jobbet, så kan du ge dig fan på att utanför toalettdörren så hittar du dem, två halvfigurer lite sådär småväcka och vilsna! Jag är helt säker på att dem ligger och vaktar tills hon kommer hem, för att sedan tyst och effektivt slå till när hon inte ont anande kommer ut från toaletten.

Oftast så börja min morgon med att kl 05:56 så vaknar jag av att John 4,7 cm från mitt öra skrikviskar sådär som bara ungar kan göra "Robban e det morgon?!!" Jag brukar svara något i stil med "hmfr...gara..ja".

Nu till det roliga och intressanta. Eftersom han är 6 år så börjar han tycka att vissa kanaler är lite töntiga, och vissa är lite balla. Tex så tycker han att 6:an e häftig eftersom Cops går där och han gillar "bad boys" låten. MEN.....på morgonen så är det inte så väldigt roliga program på just 6:an. En morgon när jag klev upp så kom John ut till mig i köket och sa -"Robban, ville inte du bli av med din tjocka mage? jag vet en grej som fixar det, man sätter den på magen lixom. Man behöver bara ringa ett nummer så får man köpa den!" Hahahaha grabben hade suttit och kollat på tv shop! Men den absoluta favoriten mina ungar har just nu är Judith och Judith...ni vet dem på Comhem? Och då menar jag att dem gillar dem hårt! Comhem har en egen infokanal där deras reklamslinga rullar om och om igen dygnet runt. Den här kanalen står på från kl 06:00 till typ kl 09:00 på helgen! När man sedan kommer upp och frågar -"vad vill ni ha till frukost ungar?" så svarar Emilia -"Cola pappa!!!".....Som sagt, tidsperspektiv är något som dem saknar just nu.

Då var det dags igen....

2010-01-23T19:02:00.000+01:00

Jenny har precis åkt till jobbet och jag är själv med ungarna. Nu ska man bara härda ut några timmar till, för att sedan sätta sig med facebook och bloggen som ända sällskap. Det roliga med facebook och bloggen är att jag har en liten skara trofasta vänner som nästan ligger på gränsen till fan status. Det är jäkligt ballt att se faktiskt. Jag menar varför vill man bry sig om att läsa om mitt liv? Eller se bilder på mina ungar? Men på något sätt så lyckas jag i alla fall. Och det mina vänner....är jäkligt roligt. Varje dag så känner jag mig mer och mer taggad att skriva i bloggen, för att jag vet att folk läser och faktiskt tillochmed lär sig saker ibland.Och era kommentarer värmer ska ni veta! Eftersom jag nu har börjat blotta mitt liv på både roligt och allvarligt sätt, så är det skönt att veta och se att jag inte gör det i onödan. Så fortsätt läsa, så lovar jag att leverera? Deal?

Ett litet snack med John.

2010-01-23T14:27:00.000+01:00

Idag så har John och Jenny varit och åkt pulka på ca sju olika ställen inom Farsta stadsdelsförvaltning. När de kom hem så satt vi och drack varm choklad och snackade om livet.

John:"Mamma, hur gammal var jag när du och pappa bodde tillsammans?" (John är hos sin biologiska pappa varannan vecka).

Jenny: "Du var två år ungefär."

John: "Ja just det! Och Emilia låg i din mage!"

Jenny: "Nä Emilia var ju i min mage sen lixom...när jag träffade Robban ju."

John: "Jo men Robban är ju en pappa!"

Jenny: Suck...ja men alltså...hmm...så här är det....Jag och pappa var kära och bodde ihop...efter ett tag så fick vi dig. Sen så bestämde jag och pappa att vi inte skulle bo ihop längre för att vi inte var kära längre. När vi hade flyttat ifrån varandra så träffades jag Robban och EFTER DET så fick jag Emilia i magen!

John: " Jaaa då fattar jag mamma!!! Du är mitt barn!

Är min medicin knark?

2010-01-23T10:15:00.000+01:00

Då återgår vi till det här med medicinerna jag äter. Är det knark? Man har ju hört att ”dampungar” får amfetamin, och då blir de lugna.
Vad det gäller min medicin, min ”drog”. Så medicinerar jag med substanser som verkar certalstimulerande. ( i likhet med amfetamin och kokain). Det de här substanserna gör, är att öka dopamin produktion i kroppen.(dopamin är ett ämne i kroppen som behövs för att bl.a. få oss att få ”arslet ur vagnen”). Hos människor med ADHD så fungerar inte dopamin produktionen som den ska. Resultatet av det blir att kroppen i stället sätter igång att producera ett annat ämne: adrenalin (vilket kan vara en bra förklaring till det klassiska hyperaktiva beteendet). Jag tillför alltså någonting som saknas i kroppen för att få en jämn balans. Alltså verkar inte amfetamin egentligen ”lugnande” på ”DAMPungar”. Det får det bara att ”sluta storma”. Det som alltså uppfattas som lugnt, är ju egentligen inget annat än ”rätt balans”.
Samma sak gäller för någon som är deprimerad och har för lite produktion eller överproduktion av t.ex. serotonin (som också är ett glädjeämne i klass med dopamin och endorfiner). Där måste man också tillföra något till kroppen och hjärnan som den inte klarar av att producera själv, i form av så kallade ”lyckopiller”.
Jag vet många människor (jag själv inräknad) som har fått starka epilepsimediciner i syfte att motverka aggression. Det dem medicinerna gör är att bedöva, eller bromsa de impulserna i hjärnan som utlöser anfall i form av t.ex. kramper.
Om en människa utan npf intar samma substanser som t.ex. centralstimulerande ämnen, så kommer hon/han att bli påverkad på ett helt annat sätt. Hon/han kommer att bli extremt pigg, upprymd och känna sig euforisk. Varför då? Av den enkla anledning att de redan har rätt nivå i hjärnan och bara fyller på någonting som redan har rätt balans. Där har vi skillnaden på att ”knarka” eller medicinera.
För som med vilken annan sjukdom som helst så är det inte konstigare än att en diabetiker behöver ta sitt insulin varje dag som att många människor med npf, behöver ta sin medicin.

(Npf är förkortning på neuropsykiatriska funktionshinder)

Och så lite allvar igen.....

2010-01-22T23:15:00.000+01:00

Jag började missbruka amfetamin när jag var 14 år. Det spelar inte så stor roll hur, var och med vem. Men det som är viktigt är det jag kända då: ”yes! Sådär ja, hjärnan växlar ner, det slutar storma! jag känner mig……normal… tror jag!” Jag såg det aldrig som en drog. För hur kan någonting som får en att känna sig normal, vara förbjudet?! Nu så här i efterhand så förstår jag ju att man inte kan gå och köpa en påse knark på gatan, och tro att man ska ”medicinera” sig själv. Man tappar kontrollen över det ganska fort, jag lovar.

Jag har knarkat bort både flickvänner, vänner och massor med lägenheter. Jag har stora skulder hos kronofogden som jag brottas med än idag. Jag har vaknat upp halvdöd på akuten fler ggr än man kan räkna. Och mitt kriminella liv har resulterat i att jag både psykiskt och rent fysiskt, har skadat människor både i min närhet men även folk som jag aldrig träffat.
Anledningen till att jag slutade efter 11 år kantat av missbruk, skulder, överdoser och kriminalitet. Var att jag blev grovt misshandlad och med brutet ansikte och en tandrad intryck en halv cm i munnen, blev lämnad naken i ett träsk ute i skogen. Att få lite vett inbankat i huvudet (och tro mig, det var befogat) fick mig att tänka om, ska det vara så här? Finns det något annat sätt att må bra, utan att betala det höga priset? (och då menar jag så klart inte priset på droger). Jag hade en väldig tur som fick hjälp av både min familj och vänner komma i kontakt med rätt instanser och på så sätt relativt fort få göra en utredning. ( sen kan man ju diskutera om 25 år är en kort tid att vänta på en utredning). Jag är idag nykter från droger. Jag dricker en öl ibland, men är väldigt försiktig med alkohol. Jag bor med en underbar sambo, vi har en dotter som är 2 år. Och jag har även på köpet fått en underbar ”bonus” son som är sex år.

Å fy fan!!!

2010-01-22T14:09:00.001+01:00

Ni vet att jag för några dagar sedan berättade att vi har guldfiskar? (på gamla bloggen) . Där sa jag oxå att guldfiskar går upp till ytan för att hämta luft. Nu har jag lärt mig att det är inte samma sak som att hänga uppochner livlös vid vattenytan. När jag nu på eftermiddagen kom hem efter att ha varit på möte halva dagen, så fick jag det trevliga uppdraget att röja undan liken efter pärlan och Doris. Pärlan och Doris hade förvandlats till någonting som var så långt ifrån guldfiskar som man kan komma. All fin guldfärg hade lixom totalt försvunnit från deras kroppar. Pärlan och Doris hade nu förvandlats till två "exotiska albinofiskar". (Synd bara att de var två döda "exotiska albinofiskar"). Och som tack för hjälpen för att jag inte hade skaffat en ordentlig pump till akvariet och följden av detta blev att jag långsamt mördade Pärlan och Doris, så hade de båda husdjuren lämnat efter sig ett lukt som inte ens rektorn i min gamla skola skulle förtjäna att få i sin brevlåda. Det luktade som stillastående vatten i något träsk någonstans där någon skum firma dumpat avfall av mänsklig avföring i smyg. Nu har jag röjt undan kropparna och även med hjälp av diverse slangar och grejer, fått ur vattnet ur akvariet. Och jag har även lyckats ställa in akvariet i badkaret med duschslangen nedkörd på full stryka! Så kommer jag att lämna skiten till vecka 28 någon gång, då kan jag kanske tänka mig att börja diskutera att ha någon form av husdjur igen!

Sjöhästen......

2010-01-22T09:14:00.000+01:00

Idag så hände det. Blott två år gammal så fick min lilla tjej flytta upp till avdelningen "sjöhästen" på dagis. Och tro mig det är en jävla skillnad mot "delfinen" där hon gick tidigare ska ni veta. jajemen....på sjöhästen så är kuddarna lite större, leksakerna lite hårdare och fröknarna lite äldre. På sjöhästen så finns det barn som inte ens sover på dagarna!! Det ni! På sjöhästen så frågar man inte om man får låna en krita...man tar den! Men om jag ska vara riktigt ärlig så är det inte för att Emilia är ett underbarn, eller kan multiplikationstabellen som hon får flytta upp en avdelning. Utan hon får helt enkelt sparken för att att det ska börja tre 1-åringar på hennes avdelning nästa vecka. Så nu har Emilia alltså gjort sitt på avdelningen. Som tack för allt så fick jag i morse med mig 468 teckningar av olika storlekar, 7 djur gjorda i lera och en säck med "extrakläder" av olika renhetsgrader och kvalité. Jag fick även med mig kläder som jag aldrig sett, kläder som passar en 12-årig kille....och en nike sko storlek 37. ( Hör av er om ni saknar något....förlåt)

Nu så här på förmiddagen så har jag har funderat på om jag ska öppna ett eget dagis, där jag med flit ska döpa avdelningarna till barnsliga elaka och lite snuskiga saker! Tänk er själva -"Jaha vilket dagis går din son på?" -"han går här borta på horhuset du vet?" -"Ja ja, där ja....vilken avdelning?" -"Han går på kisstoffsen". Det kanske skulle vara lite löjligt...men jävligt kul faktiskt! Förstår ni själva att kunna få även den mest prydda mamman att säga könsord kl 09:00 på morgonen.

Ny blogg....

2010-01-21T13:46:00.000+01:00

Hej! I fortsättningen så kommer jag köra min blogg här i stället. Anledningen är att det är lättare att redigera layouten, lägga upp bilder med mera. Jag ska oxå försöka komma på ett smidigt sätt att "få över" de andra inläggen från den gamla bloggen (hippmitt.blogg.se). Om någon har någon smart lösning så får ni gärna skriva det i kommentarerna eller mail.

Ord och uttryck som man blir äcklad av....

2010-01-21T13:31:00.000+01:00

Hej!

Jag satt igår kväll och pratade med en god vän, vi kan kalla honom....Napoleon. Napoleon och jag brukar ofta lösa världsproblem och disskutera problem av rang. Igår så kom vi in på ord och uttryck som är så gammla eller så fel så att dem framkallar kräkreflexer hos vuxna män. Eftersom jag är inne lite på det här med listor just nu, så har jag sammanstält en lista på ord och uttryck som borde vara olagliga.....och vissa ännu mer när tjejer säger dem, ni kommer att förstå när ni börjar läsa.

Ord som "jao" "bruschan" och "abou" är aldrig ok.
Brudar som säger "cowabunga" får mig att få gåshud (och inte på det bra sättet).
När någon säger -"Jora...satt..". FYLL INTE I MED -"Och bilen går bra?".
Folk som säger -"Det är inget hot, det är ett löfte" Brukar oftast inte vara så farliga....eller så heter dem Arnold i förnamn och är med i B filmer från 80-talet.
Killar som lyckas få in ordet "dude" i det svenska talet ska iof ha en eloge eftersom det inte kan vara det lättaste. MEN.....ändå inte ok.
Med stöd från föregående punkter....Använd ALDRIG surfutryck så som "dude" "cowabunga" "ride on man" om du inte heter Jake, Cody eller barth och bor på hawaii!
Använd ALDRIG....JAG SA ALDRIG!!! Ordet "flanhare"!! Det är bara konstigt, och ingen vet vad det betyder!
Utrycket "satan i gatan" kan funka! Om det sägs med fruktansvärt spontanitet och ärlig förvåning. Typ när någon krockar mitt framför ögonen på dig eller liknande.
Uttrycket "Bra sagt!" Kan ALDRIG användas för mycket! Det håller även min vän Napoleon med om. Varianten "Bra snack" funkar oxå.
Sen så ett i min mening ganska nytt uttryck......Jag har hört tjejer säga "bajs bajs" i stället för hej då??!!! Sluta med det bara....ok?